anusbananus

Jag har känt mig nere på senaste tiden. Om jag ska vara ärlig nu och säga det. Men vad har jag egentligen att vara ledsen över? Jag kan inte komma på något, borde jag skämmas då? När det finns så många andra som faktiskt har saker att vara ledsna över. Jag tycker det är så svårt det där med när man får vara ledsen och inte. När man känner sig ledsen men inte vågar känna så.

Alla får inte allt, men alla får något. Ibland får man ta det man får men inte vill ha. Eller? 

Jag vägrar!

Det är jobbigt när man går emot sin egen vilja för att lugna sin omgivning. Jag tycker det är jobbigt! Jag är nöjd precis som det är och jag vill inte ha något annat än nuet. Inget annat, ingen annan. Jag behöver mina älskade vänner och min familj. Det är bara er jag behöver för tillfället.

Jag vet att jag är svår. Gör det inte svårare.  

Oftast när jag känner mig såhär vill jag bara kräkas. För att jag mår illa av mig själv. För att jag känner mig bortskämd. För att jag känner att jag gör mig själv till ett offer. För att jag kanske söker någon form av uppmärksamhet hos de jag älskar. För att jag vill att ni andra bara ska låta mig vara.

Jag vet inte.

Men jag brukar hitta det som gör mig glad igen, så oroa er inte. Jag har laddat upp med massa Robyn, matlagning, Mario Kart, fotografering och hundmys. 

Orvar korvar.

Min kära syster är på besök. Hon bestämde sig för att ta ett bad när hon ändå är här. Så hon låser in sig i badrummet. Några minuter senare ringer hon, från badrummet, för att be mig komma med en fotfil. 

Och på så sätt förvandlades Casa Möller till ett spa!

Jag tittade på Outsiders förut på kanal5play.se. Outsiders är för det mesta ett fantastiskt program anser jag. Man får andra perspektiv på saker och ting och det kan ju vara underbart ibland. Men idag blev jag nästan lite upprörd när jag fick lära mig mer om fenomenet furry. Att vara furry innebär i stora drag att man känner sig som ett djur och lever därefter.

Jag är verkligen inte den som är fördömande på något sätt, men..... VAD håller dessa människor på med? Klär ut sig som djur och går runt med svansar och öron. Jamar och bits och fräser och håller på.

Egentligen borde jag väl kanske känna en slags samhörighet med dessa människor, för min kärlek till djur har alltid varit väldigt stor. Det har alltid funnits något slags djur i mitt liv, marsvin, råttor och såklart alltid en eller två hundar. Fast ne, jag förstår faktiskt inte grejen med att klä ut sig till ett djur och fjanta runt på stan. Jag är ledsen. Jag vill ju alltid förstå saker...

Jaja, man måste inte förstå allt, men någon dag kanske också jag ägnar mig åt Furry-kulturen, vem vet? Fast tills dess nöjer jag mig med att överrösa mina hundar med kärlek, för dom är det bästa jag vet!

Jag älskar att titta på naturfilmer av olika slag. För tillfället är jag helt uppslukad av naturfilmsserien Det Vilda Ryssland som visas på SVT. Har ni missat detta, klicka här och njut.

Det finns så otroligt mycket vackert på vår planet och vi borde verkligen ta hand om den bättre.

Jag har alltid älskar djur. När jag var mindre hade jag både snigel- och nyckelpigskolonier på somrarna. Jag har hjälpt skadade fåglar och räddat möss från elaka katter. Djur är lycka för mig!

Av någon anledning blir jag ofta oerhört förälskad i djur som har lite speciella utseenden och egenskaper. Jag tycker till exempel att sengångare är helt bedårande osv.

I alla fall.. Efter att ha tittat en del på De Vilda Ryssland så har jag upptäckt djur som jag fallit pladask för. Ett av dessa djur är den storörade igelkotten, också kallas långörad egyptisk igelkott.

Titta bara! Åh vilka gosiga små taggbollar!

Från och med imorgon kommer jag att jobba 7 dagar i streck och jag inser att jag borde ta vara på denna lediga kväll. Jag tänker, goa pengar! Att jag kommer vara helt slut är en annan femma...

Jag har känt mig så förvirrad på senaste tiden. Människor har förvirrat mig. Personer, vars sällskap man liksom bara får stå ut med. Jag har aldrig försått vitsen med att döma en männsika efter första intrycket. Hur ofta händer det inte att man fuckar upp det där första intrycket, jösses, det händer hela tiden. Ska man då verkligen behöva dömas efter det för alltid? 

En annan sak som jag, fram tills för några dagar sedan, bara trodde existerade på dagis är det där med att sitta och viska till varandra när man sitter flera personer vid ett bord. Två personer som viskar och ger varandra små vinkar om de andra som sitter vid samma bord. Det är skrämmande, och om inte mest, ett fruktansvärt socialt handikapp!

Sen har jag insett ett annat skrämmande fenomen bland oss unga. För många är för bittra. HALLÅ, vad har vi egentligen att vara bittra över? Jag tycker man borde stanna upp ibland och rannsaka sig själv. Ge sig själv en bitch-slap och vakna till. Vad är egentligen grejen med att vara sur när man kan vara glad? Och VAD är grejen med att klanka ner på de få duracell-kaniner som finns bland oss?

Jag har egenskaper hos mig själv som jag såklart är mindre stolt över, men att jag är ett energiknippe är inte ett utav dom.

Att ge en person en chans att visa vem han eller hon är kan vara något av det finaste som finns. Skulle man sabba den chansen borde det väl nte vara en omöjlighet att få en ny chans? Att lära känna en ny människa är spännande. Man känner ganska snabbt om personen är ens typ. Skulle det visa sig att personen i fråga inte fyller i ens kriterier över hur "ens typ" är tycker jag det är en skam om man avskriver sig den personens existens. Om man bara kunde inse att ens medmänniskor är viktiga för en och att man ska ta vara på varandra. Att man kan lära sig så otroligt mycket av varandra. Att det är givande att att vara öppenhjärtig!

Som jag alltid säger, jag älskar att älska människor och jag hatar att hata. Givetvis finns det personer i min omgivning som jag inte trivs så bra med, men man får ta sig i kragen och bita i det sura äpplet ibland. Man måste faktiskt inte älska alla, för alla låter sig inte älskas. Man måste heller inte hata, även fast vissa vill bli hatade. Det är ett så enkelt val om man bara bestämmer sig för att välja. Älska eller hata. Tycka om eller inte tycka om. Ge personen en ärlig chans eller bestämma sig för att personens broar är brända hos en. Respektera eller inte.

Hur som haver... Det är en märklig värld vi lever i, och att bara omringas av fina människor hela tiden är trots allt utopi! Det finns de som får mig att känna mig liten och obetydlig, och det är den värsta känslan jag vet. Men jag har lärt mig att lära mig av andra. Att gå min egen väg och vara den jag är, det är ju det bästa jag vet. För vem har egentligen rätt att skära ner på ens personlighet? Absolut ingen! 

Jag saknar de där underbart fina personerna jag har i mitt liv som tar mig för den jag är. Mina hjärtevänner. Det är ni som får mig att känna mig bra. Er ÄLSKAR jag att älska och ni behöver inte fråga vilka ni är, ni vet i hjärtat!

Ni som finner min existens enerverande, känn gärna så om det nu känns bra! Det stör ju faktiskt inte mig att ni stör er. Jag gillar alla, även de som inte gillar mig!

Puss

Alla kan bidra med något! Jag bidrog med 50 kronor till Läkare Utan Gränser för att stödja deras arbete i Afrika. 50 kronor är inte mycket, men det gör skillnad!

Skicka TIMME i ett sms till 72970 så bidrar även Du med 50 kronor!

Människorna i Afrika behöver all hjälp de kan få, och jag anser att det är vår skyldighet att hjälpa till med det lilla vi kan. Så skänk nu en slant som faktiskt kommer göra skillnad!

Puss

Känner mig jävligt punk ba!

Jag har en fet jäkla klump i magen. Det är den där klumpen som hälsar på varje gång jag känner som jag gör nu. Att jag gjort något fel, att jag är en elak människa och en dålig vän. Innerst inne känner jag att jag inte förtjänar att känna så, men ändå känns det fel. Jag klarar av att höra hårda ord, fan jag klarar till och med av en käftsmäll. Men jag klarar inte av den där känslan som bor inom mig nu. Ni är ju det bästa jag har, det kämpar jag hela tiden för att ni ska förstå. Jag är ständigt och jämt rädd för att göra fel. Att säga fel. Jag är rädd om er. Jag är rädd för att förlora er. Det vet ni väl? Jag är en drömmare som har lite för lätt för att sväva i det blå, jag glömmer hjärnan hemma minst två gånger i veckan och jag har sämre minne än min fisk. Men jag älskar er och det enda jag vill är ju att ni ska älska mig tillbaka. Jag är kanske dålig som tvivlar på att ni tvilar på mig. Eller är jag? Gud jag vet varken ut eller in. Jag är i en mental jäkla svacka nu och det enda jag ber om är förståelse och en gnutta kärlek.


Jag har sagt det förut, jag är en clown. Clowner lever för att glädja andra människor och clowner blir fruktansvärt sårade när de känner sig oälskade. Jag är en clown, jag lever för att göra mina älskade glada, och jag blir ett demprimerat miffo när jag känner mig misslyckad. Som vän.

Jag vill finnas där. Finns jag där? Jag vill ställa upp för er. Ställer jag upp för er? 

Jag älskar att älska er. Kärlek är det bästa som finns i hela världen tycker jag. Jag vill helst älska så många människor som möjligt. Det är så fint att jag har funnit människor som er, såna som jag skulle kunna kasta mig framför ett tåg för. 

Jag är väl aningen paranoid just nu, jag vet. Men min paranoia botas bäst med ordbajseri. 

Hoppas någon av er läser detta och förstår vad jag menar. Jag älskar er och vill inte göra er illa. Ibland händer det, och det är helt oavsiktligt. Det lovar jag!

Nu skulle jag vilja prata lite om hat och om att hata människor. Jag säger ofta att jag inte är en "hater" utan en "lover", och det är ju såklart inte utan anledning som jag säger så. Jag älskar att älska människor, och jag hatar att hata människor, det är inte svårare än så faktiskt. 

Jag tycker att vissa människor hatar alldeles för enkelt, det vill säga, vissa hatar andra utan någon vidare anledning. Okej, jag är absolut ingen superkvinna (eller är jag?) och visst har det hänt att jag har hatat människor som gjort mig eller någon jag älskar illa. Men jag är inte någon långvarig hatare, det är ganska skönt tycker jag.

Varför hata när man kan förlåta och och gå vidare? Man mår bättre av att älska än att hata. 

Det finns nog de som skulle påstå att jag ljuger, och till er skulle jag vilja säga följande... Jag är som en ödla, kallblodig, jag kan vara hur kall som helst, men när jag får värme blir jag logiskt nog varm och go. Jag är mysig mot de som är mysiga mot mig. Personer som jag anser ha bränt sina broar hos mig eller på något sätt inte ger mig något, de personerna ser jag ingen mening med att lägga energi på.

Så alltså, jag hatar inte, jag väljer bara vart och på vilka personer jag vill lägga min energi.

Jag pratar ofta om energi, den energi man har i kroppen och hur man ska hantera sin energi och på vilka saker och vilka personer man ska lägga sin energi på. Det är bara jag som kan bestämma vart jag vill lägga min energi på, och det är bara Du som bestämmer vart Du vill lägga din energi på. Det jag säger är inte nonsens, tro mig! 

Ni i min närhet, speciellt ni som står ut med mig i skolan kanske ibland tycker "Guuuuud vilken jobbig jävel Jossan är. Så jäkla klämkäck hela tiden..." Vänner, jag är mer än gärna klämkäck, för jag har en så enrom tro på att med positiv energi kommer man längst. Gnäll och klagande är bara enormt onödigt. Det går faktiskt alltid att vara positiv, eller årminstone fungerar det alltid att tänka "det kunde ha varit värre..."

Ni måste inte förstå mig, tänk såhär, jag har svårt att förstå er som är så envetna och håller fast vid en person som gång på gång tabbar sig och gör en illa...

Alltså, älska mer, precis som i reklamen ni vet. Hat föder hat, kärlek föder kärlek. Så enkelt är det!
Kom ihåg, var hellre naiv och älska mer och lättare, undvik att vara naiv och hata mer och enkelt.

Nu ska jag gå och göra mig en smarrig ostmacka, för jag älskar osmackor. Sen ska jag lyssna på Dev, för jag älskar Devendra Banhart. Sen ska jag sova, för jag äääälskar att sova! Sen ska jag vakna på morgonen, för att jag älskar livet!

Klart och slut på ordbajseriet för den här gången...