anusbananus

Jag har en fet jäkla klump i magen. Det är den där klumpen som hälsar på varje gång jag känner som jag gör nu. Att jag gjort något fel, att jag är en elak människa och en dålig vän. Innerst inne känner jag att jag inte förtjänar att känna så, men ändå känns det fel. Jag klarar av att höra hårda ord, fan jag klarar till och med av en käftsmäll. Men jag klarar inte av den där känslan som bor inom mig nu. Ni är ju det bästa jag har, det kämpar jag hela tiden för att ni ska förstå. Jag är ständigt och jämt rädd för att göra fel. Att säga fel. Jag är rädd om er. Jag är rädd för att förlora er. Det vet ni väl? Jag är en drömmare som har lite för lätt för att sväva i det blå, jag glömmer hjärnan hemma minst två gånger i veckan och jag har sämre minne än min fisk. Men jag älskar er och det enda jag vill är ju att ni ska älska mig tillbaka. Jag är kanske dålig som tvivlar på att ni tvilar på mig. Eller är jag? Gud jag vet varken ut eller in. Jag är i en mental jäkla svacka nu och det enda jag ber om är förståelse och en gnutta kärlek.


Jag har sagt det förut, jag är en clown. Clowner lever för att glädja andra människor och clowner blir fruktansvärt sårade när de känner sig oälskade. Jag är en clown, jag lever för att göra mina älskade glada, och jag blir ett demprimerat miffo när jag känner mig misslyckad. Som vän.

Jag vill finnas där. Finns jag där? Jag vill ställa upp för er. Ställer jag upp för er? 

Jag älskar att älska er. Kärlek är det bästa som finns i hela världen tycker jag. Jag vill helst älska så många människor som möjligt. Det är så fint att jag har funnit människor som er, såna som jag skulle kunna kasta mig framför ett tåg för. 

Jag är väl aningen paranoid just nu, jag vet. Men min paranoia botas bäst med ordbajseri. 

Hoppas någon av er läser detta och förstår vad jag menar. Jag älskar er och vill inte göra er illa. Ibland händer det, och det är helt oavsiktligt. Det lovar jag!