anusbananus

Från och med imorgon kommer jag att jobba 7 dagar i streck och jag inser att jag borde ta vara på denna lediga kväll. Jag tänker, goa pengar! Att jag kommer vara helt slut är en annan femma...

Jag har känt mig så förvirrad på senaste tiden. Människor har förvirrat mig. Personer, vars sällskap man liksom bara får stå ut med. Jag har aldrig försått vitsen med att döma en männsika efter första intrycket. Hur ofta händer det inte att man fuckar upp det där första intrycket, jösses, det händer hela tiden. Ska man då verkligen behöva dömas efter det för alltid? 

En annan sak som jag, fram tills för några dagar sedan, bara trodde existerade på dagis är det där med att sitta och viska till varandra när man sitter flera personer vid ett bord. Två personer som viskar och ger varandra små vinkar om de andra som sitter vid samma bord. Det är skrämmande, och om inte mest, ett fruktansvärt socialt handikapp!

Sen har jag insett ett annat skrämmande fenomen bland oss unga. För många är för bittra. HALLÅ, vad har vi egentligen att vara bittra över? Jag tycker man borde stanna upp ibland och rannsaka sig själv. Ge sig själv en bitch-slap och vakna till. Vad är egentligen grejen med att vara sur när man kan vara glad? Och VAD är grejen med att klanka ner på de få duracell-kaniner som finns bland oss?

Jag har egenskaper hos mig själv som jag såklart är mindre stolt över, men att jag är ett energiknippe är inte ett utav dom.

Att ge en person en chans att visa vem han eller hon är kan vara något av det finaste som finns. Skulle man sabba den chansen borde det väl nte vara en omöjlighet att få en ny chans? Att lära känna en ny människa är spännande. Man känner ganska snabbt om personen är ens typ. Skulle det visa sig att personen i fråga inte fyller i ens kriterier över hur "ens typ" är tycker jag det är en skam om man avskriver sig den personens existens. Om man bara kunde inse att ens medmänniskor är viktiga för en och att man ska ta vara på varandra. Att man kan lära sig så otroligt mycket av varandra. Att det är givande att att vara öppenhjärtig!

Som jag alltid säger, jag älskar att älska människor och jag hatar att hata. Givetvis finns det personer i min omgivning som jag inte trivs så bra med, men man får ta sig i kragen och bita i det sura äpplet ibland. Man måste faktiskt inte älska alla, för alla låter sig inte älskas. Man måste heller inte hata, även fast vissa vill bli hatade. Det är ett så enkelt val om man bara bestämmer sig för att välja. Älska eller hata. Tycka om eller inte tycka om. Ge personen en ärlig chans eller bestämma sig för att personens broar är brända hos en. Respektera eller inte.

Hur som haver... Det är en märklig värld vi lever i, och att bara omringas av fina människor hela tiden är trots allt utopi! Det finns de som får mig att känna mig liten och obetydlig, och det är den värsta känslan jag vet. Men jag har lärt mig att lära mig av andra. Att gå min egen väg och vara den jag är, det är ju det bästa jag vet. För vem har egentligen rätt att skära ner på ens personlighet? Absolut ingen! 

Jag saknar de där underbart fina personerna jag har i mitt liv som tar mig för den jag är. Mina hjärtevänner. Det är ni som får mig att känna mig bra. Er ÄLSKAR jag att älska och ni behöver inte fråga vilka ni är, ni vet i hjärtat!

Ni som finner min existens enerverande, känn gärna så om det nu känns bra! Det stör ju faktiskt inte mig att ni stör er. Jag gillar alla, även de som inte gillar mig!

Puss