anusbananus

Kände mig trött på allt. Trots att jag avksyr klagande. Gjorde något åt det. Bytte upp mig. Flyttade hem igen. 

Till blogspot minsann.

Man kan klicka på bilden vet ni, för att komma till paradiset. Eller var det så det va? Tjofaderittan lambo.

Jag har börjat skriva ner det jag önskar mig i julklapp och födelsedagspresent. Inte för att jag fyller år särskilt snart, men efter jul brukar allt gå så fort och vips så är det mars och jag fyller hela 20 år. Efter 20 börjar kroppen ruttna. Eller var det efter 25? Det vet man inte. Tanken på det får mig liksom att vilja kräkas och jag ser bilder framför mig av tarmar och njurar täckta av vitt fluffigt mögel. Ja, jag vet att man inte kan mögla och sådär. Men i min fantasi kan ALLT hända!

Hur som haver. Det är lika så bra att slå två flugor i en smäll tänker jag, med listan alltså. Är det förresten hemskt att slå ihjäl flugor sådär brutalt? Jag vet att en del i min närhet faktiskt tycker det. Men jag vet inte. Dom är ju så förfärligt jobbiga de där flugorna. 

På lördag ska jag och mamma antagligen åka och lägga blommor på gammelmormor och gammelmorfars grav. Det finns en intressant berättelse angående det här. Ni förstår, när jag var fem år var jag helt ovetande om vad gravar och gravstenar EGENTLIGEN innebar. Så när vi var där vid alla gravar när jag var fem sprang jag runt och hade världens fest då jag plötsligt frågade min mor: "vart någonstans är din mormor egentligen" varpå min mor svarar "hon ligger här under marken, bredvid min morfar". Min reaktion: likblek i ansiktet och helt vettskrämd, och vettskrämd förblev jag i ca tre år framåt. Ni måste förstå en sak, min mamma har jobbat inom äldrevården i många år, och hennes bild av döden är inte densamme som hos oss andra. Jag har alltid varit en unge med många funderingar av alla olika slag och jag har alltid frågat mycket om saker jag inte förstod mig på. Döden var ett sådant ämne som var både spännande och fruktansvärt skrämmande för mig. Jag frågade min mamma vad man har på sig när man dör, och vad som händer och hur man ser ut osv osv osv..

Men det var inte bara frågor om döden jag hade, jag fick även panikångestattacker av mina tankar, och dessa attacker kunde uttrycka sig på olika sätt. Ibland la jag mig under vardagsrumsbordet och skrek och grät vilket min storasyster fann mycket nöje i. Det var mååånga nätter jag vaknade av att jag grät så mycket att jag till slut inte kunde få fram ett ljud, och jag kunde därför inte ropa på mamma. Jag var verkligen helt livrädd!

Det är skönt att det där med panikattackerna har gått över med åren. Nu har jag en helt annan syn på döden faktiskt. Jag får tacka den andliga världen för det. Tack alla spöken för att ni finns!

Well, vi knyter väl ihop säcken ungefär här då. God natt!